Idag var jag på din begravning Farmor och den var verkligen jätte fin. Men jag måste erkänna att det inte känns som att jag förstått att du är borta ännu, för mig känns det mer som att du fortfarande lever och att du åkt bort ett tag. Men sakta men säkert smyger tankarna fram och en röst i mitt huvud säger att du inte kommer komma tillbaka, att jag aldrig mer kommer få se ditt fina ansikte och att jag aldrig mer kommer få höra din fina röst. Men du lever kvar i mig och jag kommer aldrig att glömma dig och en dag vet jag att vi kommer ses igen och den dagen längtar jag efter. Jag tröstar mig själv med att försöka intala mig att du har det bättre där du är nu, att du inte behöver lida mer och att du är fri från cansern och att du lever ett bra liv någonannanstans. Pappa berättade för mig att du log precis innan du dog och att du såg fridfull och lugnt ut och det gör mig trygg, att veta att du lämnade oss med ett leende på läpparna med tanke på hur dålig du var.. Men det jag inte förstår är hur allt kunde gå så fort på torsdagen skulle du upp till sjukhuset på behandlingen men då hade du varit för dålig så dom skickade hem dig igen och efter det vände allt under fredagen och lördagen sov du bara, du åt inte eller någonting du låg bara i din säng. På söndagsmorgonen fick jag ett samtal av mamma där hon sa att hon och pappa var hos dig och att dom skulle vara där hela dan för du var så pass dålig, och sköterskorna hade sagt att dom inte trodde du skulle överleva natten men jag ville inte tro att det va sant. Jag hoppades verkligen att du skulle orka kämpa att du skulle orka leva lite till för jag hade aldrig kunnat tro att allting skulle gå så fort. Du dog under den natten och jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv men jag försöker vara stark, för din skull för jag vet att du inte vill att jag ska vara ledsen du vill att jag ska glädjas åt att du funnits och det är jag, jag är överlycklig att det var just du som var min farmor jag skulle inte vilja byta ut dig emot någon för du var helt perfekt i mina ögon. Du har alltid funnits där för mig enda sen jag var liten och det är jag tacksam för men jag hade hoppats på att du skulle finnas kvar i alla fall några år till för du blev bara 71 år och det tycker inte jag är så gammalt, du hade kunnat leva i minst 10 år till för jag hade hoppats på att du skulle leva så pass länge att du skulle få se mina barn iaf men så blev det inte.. Från och med nu ska jag leva för dig, du är med mig vart jag än är och vart jag än går och du ska veta att jag älskar dig och att jag saknar dig så mycket att det gör ont. Min underbara Farmor ♥

Du log mot mig, En sista gång,
Du var så lugn, Som om du redan gett dig av.
Du såg på mig, Att jag var rädd.
Hur kan man nånsin va beredd?

Vila i frid världens bästa farmor, jag älskar dig
Idag, Imorgon & Föralltid.. ♥†
4 oktober 1938 - 8 februari 2010

Nu idag när jag legat hemma har jag funderat mycket på livet, varför leva när vi en dag kommer dö, varför kan man inte bara få leva föralltid? Vad är egentligen meningen med livet, vi gör något som gör att vi mår bra och är glada för stunden, men sen då, vad händer sen? Varför kan man inte alltid må bra och känna dendär varma känslan i hela kroppen?

Att ta vara på de man har och på livet är något som jag har tänkt mycket på den senaste veckan, men vad skulle hända om du skulle lämna oss nu? ja skulle inte klara mig utan dig du har funnits vid min sida sen jag var en liten bebis, jag har alltid varit välkommen hos dig och vi har kunnat prata om allt. Om du försvinner så försvinner en del av mig också, en del som aldrig kommer att kunna ersättas.

Fan att den kom tillbaka, du lyckades bekämpa den en gång och denhär gången ska jag hjälpa dig att bekämpa den igen, även fast den sitter på ett mycket farligare ställe nu.. Fan varför just dig, skulle göra vad som helst just nu för att få vara i din sits, bara du slipper genomlida allt en gång till, bara du slipper ha ont. För det gör ont i hela mig att se dig nu, att se din smärta, att se in i dina ledsna ögon. men jag ska hjälpa dig igenom dethär, vi klarar det tillsamans! 

just nu känner jag mig som på bilden, är trött som en gnu och det känns som jag inte orkar någonting. Jag saknar mina älsklingar i skolan känns som om jag behöver dom hos mig nu efter allt jag fick reda på igår och jag har en kännsla av att ingenting kommer bli bättre ikväll heller, eller imorgon, eller dagen efter det.. ..För att inte veta hur länge du kommer finnas kvar vid min och de andras sida har knäckt mig totalt. Och jag tror att efter jag besökt dig idag kommer allting bli så mycket sämre, but I will try to stay strong just for you!  farmor <3