Jag tror att alla någongång i sitt liv kommer till en punkt då man känner att man inte räcker till hur mycket man än försöker och hur mycket man än vill, så känns det för mig just nu. Jag vet att ingen är perfekt men att alla är bra på sitt egna lilla sätt och att man som en individ är speciellt på sitt sätt men man strävar alltid efter mer. Det enda som jag vill just nu är att bli accepterad för den jag är, är trött på att man måste vara på ett speciellt sätt för att man ska bli omtyckt eller att man måste ljuga och gå bakom ryggen på sina vänner för att må bättre själv. Jag förstår inte vad problemet är, varför kan man inte vara nöjd över den man är, varför ska man helatiden bygga upp en mask och vara någon som man egentligen inte är bara för att folk ska få ett bra intryck av en.

Jag vet att jag inte är perfekt och att jag har gjort misstag, att jag gör misstag och att jag kommer göra många fler under mitt liv här på jorden, men gör det mig till en sämre människa? Jag är den jag är och det kan ingen ändra på, jag säger inte att jag alltid är mig själv för det är jag inte ibland ändrar jag också min personlighet när jag vill att en speciell person ska lägga märke till mig eller om jag vill umgås med de som går på fester, de som har många vänner och de som har status alltså de som kallas "coola" men är det verkligen allt? Jag har lärt mig mycket saker under min barndom och under tonåren, både bra och dåliga saker utifrån vilka jag umgåtts med. Jag har inte alltid haft världens bästa vänner som behandlat mig på bästa sätt men jag har iaf lärt mig någonting utav det och det har gjort mig starkare som person. Jag har insett att det spelar ingen roll hur tuff man än försöker vara för folk märker att man inte är sig själv, och vem vill vara vän med någon som försöker vara någon den inte är?

Var och shoppade idag och kollade på bio med världens bästa mami. Vi kollade på new moon och den var helt okej, själv så tycker jag att den första filmen var bättre men jag ser fram emot tills den tredje filmen kommer ut på bio! Jag har även druckit världens godaste varma choklad idag, inne på något nytt fik på heron city riktigt  mysigt faktiskt. Från skärholmen och shoppingen fick jag med mig hem två koftor, en svart och en jätte söt rosa och även en svart tunika.

Imorgon börjar jag skolan igen också efter ett skönt lov, har bara tagit det lugnt och varit hemma vilket jag inte ångrar en enda sekund har sovit ut och vilat upp mig så nu är jag redo för några veckor till i skolan. Är ju inte alls långt kvar tills sommarlovet nu! Ska bli så underbart, längtar verkligen efter sommaren nu är så trött på vintern och all snö just nu..

Nu ska jag fortsätta att titta på herrarnas 5mil i os, hoppas på att någon utav svenskarna tar medalj, HEJA HEJA HEJA!!

Idag var jag på din begravning Farmor och den var verkligen jätte fin. Men jag måste erkänna att det inte känns som att jag förstått att du är borta ännu, för mig känns det mer som att du fortfarande lever och att du åkt bort ett tag. Men sakta men säkert smyger tankarna fram och en röst i mitt huvud säger att du inte kommer komma tillbaka, att jag aldrig mer kommer få se ditt fina ansikte och att jag aldrig mer kommer få höra din fina röst. Men du lever kvar i mig och jag kommer aldrig att glömma dig och en dag vet jag att vi kommer ses igen och den dagen längtar jag efter. Jag tröstar mig själv med att försöka intala mig att du har det bättre där du är nu, att du inte behöver lida mer och att du är fri från cansern och att du lever ett bra liv någonannanstans. Pappa berättade för mig att du log precis innan du dog och att du såg fridfull och lugnt ut och det gör mig trygg, att veta att du lämnade oss med ett leende på läpparna med tanke på hur dålig du var.. Men det jag inte förstår är hur allt kunde gå så fort på torsdagen skulle du upp till sjukhuset på behandlingen men då hade du varit för dålig så dom skickade hem dig igen och efter det vände allt under fredagen och lördagen sov du bara, du åt inte eller någonting du låg bara i din säng. På söndagsmorgonen fick jag ett samtal av mamma där hon sa att hon och pappa var hos dig och att dom skulle vara där hela dan för du var så pass dålig, och sköterskorna hade sagt att dom inte trodde du skulle överleva natten men jag ville inte tro att det va sant. Jag hoppades verkligen att du skulle orka kämpa att du skulle orka leva lite till för jag hade aldrig kunnat tro att allting skulle gå så fort. Du dog under den natten och jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv men jag försöker vara stark, för din skull för jag vet att du inte vill att jag ska vara ledsen du vill att jag ska glädjas åt att du funnits och det är jag, jag är överlycklig att det var just du som var min farmor jag skulle inte vilja byta ut dig emot någon för du var helt perfekt i mina ögon. Du har alltid funnits där för mig enda sen jag var liten och det är jag tacksam för men jag hade hoppats på att du skulle finnas kvar i alla fall några år till för du blev bara 71 år och det tycker inte jag är så gammalt, du hade kunnat leva i minst 10 år till för jag hade hoppats på att du skulle leva så pass länge att du skulle få se mina barn iaf men så blev det inte.. Från och med nu ska jag leva för dig, du är med mig vart jag än är och vart jag än går och du ska veta att jag älskar dig och att jag saknar dig så mycket att det gör ont. Min underbara Farmor ♥

en av låtarna vi spelade på din begravning " jag fick låna en ängel " , du var min ängel & nu är du himlens finaste ängel .

Du log mot mig, En sista gång,
Du var så lugn, Som om du redan gett dig av.
Du såg på mig, Att jag var rädd.
Hur kan man nånsin va beredd?

Vila i frid världens bästa farmor, jag älskar dig
Idag, Imorgon & Föralltid.. ♥†
4 oktober 1938 - 8 februari 2010